Det är alldeles på dagen snart ett år sedan jag gick och lade mig fullt frisk för att vakna med märkliga domningar i svaga ben. Som gjorde ont. Överjordiskt ont. Frusenont. De var som djupfrysta fiskpinnar... eller kåldolmar kanske?

 

Vad var detta?

 

Jag som liksom min far "aldrig var sjuk".

 

Jag ringde vår sjukgymnast I för att få stöd kring att det var en elak disk som talade till mig. Hon gav förslag på sätt att avlasta den. Inget hjälpte. Efter många om och men och remiss vidare fick jag diagnosen myelit. Ryggmärgsinflammation. En suddig fläck på en magnetkamerabild. Eller i alla fall fläck. Liten som tusan. Men för den finstämda orkestern i mitt nervsystem en svajande sträng, en avvikare som inte skickade finstämda ackord.

 

Jag fick veta att 1/3 blir helt bra, 1/3 får kvarstående besvär och 1/3 blir det ingen förbättring för.

 

Jag funderar ibland hur de vet. Myelit är knasigt ovanligt. När jag screenade allt som fanns att veta om olika nervskador när jag hade oändliga timmar i min sjuksäng så var det mest transversell myelit jag snubblade över. Som är mer än en fläck på bilden. Som skapar rälsbrott i systemet. Som gör folk förlamade från att ha varit helt friska. Jag antar att jag borde vara tacksam? Att det inte var det jag fick?

 

Eller tumör som jag tänkte att det kunde vara när jag rullades in för magnetisk undersökning. Skruvades fast mitt huvud i en Hannibal-mask som fullständigt fixerade mig. In i röret med armarna i kors, orörbara med en tryckknapp i högerhanden. Med mina svaga-onda ben som inte förmådde sprattla. Mitt hjärta brast i sken på ett sätt jag inte förutsåg. Andas-andas.

 

Min spegelbild av mig själv som en djupt rationell person (K brukar inte kolla bloggen så det är fritt fram för oemotsagda sanningar) gav ingen reflektion. Jag var i brygga. Bokstavligt. Profylaxandande. För f-n. Ingen kommer att lämna dig här. Det är på det hela taget en rätt uppbokad maskin.

 

- Hur länge, ropar jag inne i min mask, hur länge tar det?

Tänker - tio minuter borde jag klara. Pust-pust.

- Hjärna och ryggmärg tar en timme, svarar rösten i mina hörlurar.

Nu bankar stressystemet som det aldrig gjort förr.

- Det går inte, ropar jag. MIna fötter gör små ynkliga knyckningar. Det går inte. Jag måste. Måste. Ut.

Sköterskan är vänlig men jag förstår att jag är besvärlig.

- Jag behöver nåt, säger jag. Det går inte.

Jag har dåligt samvete. Hennes lunch. Jag vet att jag är fånig. Mina vanmaktstårar bryter igenom. Mina barn. Ska jag dö nu?

Hon lägger en hand på min.

- Det är lugnt, det är fler som känner panik, försäkrar hon.

 

I sommar kommer den väntade kallelsen för uppföljning. Om du är orolig för trånga utrymmen kontakta din doktor, står det med versaler. Eller ja, så läser jag det. Jag minns hur rädd för att bli lika rädd som jag var två veckor efter gång nummer ett. Hur två piller Stesolid inte gjorde mig det minsta slirig. Hur jag fick sprutan till slut och genomförde undersökningen i en böljande, angenäm känsla.

 

Men se denna gång är det stopp. Får veta att INGEN NÅGONSIN på hela planeten fått Stesolid intravenöst utan att det stått ett helt team och oroligt betraktat rörpatienten (fast jag försynt påpekar att jag inte alls såg något team när jag genomförde undersökningen tidigare).

- Du ska få en lätt narkos istället, berättar sköterskan.

Skulle det kräva mindre bemanning? Men ibland väljer jag att avstå mina frågor. Vi kommer överens om att jag blir ombokad så de kan planera för min lätta narkos och återkomma med tid.

 

Nu vet jag att jag inte har en tumör längre. Eller MS som för stunden var ett ogripbart spöke. Jag försöker alltjämt lära mig att inte vara urfrustrerad över min myelit. Som bråkar vid kyla, värme, lite stillastående, när jag suttit länge - praktiskt taget när man lever.

 

Min självspegelbild må vara sprucken. Jag är både skracklig och inte som förr. Och mjaaa... en smula klaustrofobi har jag nog kanske ändå. Men jag limmar den tappert. Spegeln.

 

Jag lever.

 

Var det inte det jag var mest rädd för ändå? Att jag nått slutet utan att sagt farväl? Var tacksam för stunden. Nuet. Minuten. Om annat vet vi intet.