Storchefernas liv är en osinlig källa till skojiga blogginlägg. Det som framför allt hedrar dem är att de inte tar illa upp att jag skriver om dem - eller ens förstår frågan varför de skulle göra det. Jag skriver ju som det är. Prestigelöshet är sannerligen en stor egenskap. Livet blir lätt kring dem som är utan behov att upprätthålla fasad utan generöst delar med sig av sina tillkortakommanden. Dessutom - i storchefernas fall - så känner jag mig enormt organiserad och ordningsam.
 
Det hände sig att Storcheferna skulle på semester. De har en stor familj. En hoper tonåringar från vardera håll och så lille B, som är deras gemensamma ädelsten. Storcheferna har fått fnatt och köpt sig ett par djursjukhus och två kliniker. De jobbar hela tiden och jämt. Men ibland åker de på semester som nästan en vanlig familj. Bara lite mer kompakt paketerat i tid och rum.
 
I vintras skulle det bära av till Thailand. Eftersom tonårshopern är fyra ljuvliga fullprisbetalande så hittade de en avgång via Norge som var billig och bra till Bangkok.
 
Storchef J åkte till Sundsvall från deras hem i Östersund för att jobba. Frugan skulle möta upp med bilen på kvällen, eftersom J missade tåget (tänka sig). Storchef Å, tillika fruga, hade inte tid att hämta riktigt på en gång, för hon skulle först lägga schema. Och börja tvätta. Och packa.
 
- Jag börjar cykla då, säger Storchef J, så möter du mig.
 
J cyklar och cyklar. Det är ingen jättebra tid på året att cykla från Sundsvall mot Östersund för det är januari. Men J är alert och ser tillfället att få lite träning medan Å möter från andra hållet. Några mil kanske han hinner ändå?
 
J cyklar och cyklar. Var är Å nånstans? Nu börjar det bli lite väl många mil tycker J. Så han ringer Å. Som inte har riktigt tid att svara på hans samtal för hon är inne i en spännande schemaläggning/tvättar/letar väskor/kreditkort/pass. Så J fortsätter trampa. Han börjar dock bli en smula trött. Fast han är/varit så vältränad.
 
Det är ganska långt att cykla till Östersund märker J när ingen fruga möter en. Han ringer och ringer. Frugan svarar inte så bra.
 
16 mil senare ger J upp och ramlar ihop i en hög och ringer taxi. Taxi svarar bättre än Storchef Å. För nu letar hon pass/tvättar kläder/kollar om schemat blev bra/om resan är bokad. J åker taxi hem med cykeln sista två milen. Han är ganska trött.
 
Hemma råder inför-resan-stress. Så J får hugga i och leta pass/kreditkort/nycklar/startkablar till bilen/ väskor. Under tiden sitter lille B på sin sängkant.
 
- Jag tänker inte sova, meddelar han familjen.
 
Nu skulle man kunna tro att lille B är så uppspelt inför resan att han därför har svårt att komma till ro. Men nej, i Storcheffamiljen finns andra skäl att inte somna till.
 
- Om jag somnar och vi ska åka jättetidigt kommer ni att glömma bort mig och jag blir kvar, säger han tydliggörande.
 
Det är en realistisk tanke från en blott sexårig gosse. Och han vet att det kanske inte är fullt så roligt som "Ensam hemma" så han ser till att hålla gluggarna öppna.
 
Efter en vakennatt av schemaläggande och letande efter bra-att-ha-när-man-ska-semestra-grunkor kommer sig familjen iväg, bara lite försenade efter att ha kablat igång bilen. När Storcheferna bara är lite försenade hinner de checka in just efter gatestängning och de hinner därför också ordna ett par tillfälliga, rosa pass till några i familjen. För det ligger med i semesterbudgeten att man inte kan hitta sju pass bara så där under en natts sökande. Eller ja, nästan. Det beror hur man ser det. För efter fyra dagar är pengarna slut på kortet och en lång Thailandssemester är ju faktiskt sex dagar. Storcheferna tar det med ro. Ordningssamma söner har med sina kort och de försörjer sig på dem.
 
Det ordnar sig alltid. Om man är beredd att cykla 16 mil och att "dygna" lite emellanåt så räcker tiden oftast till.