Den är så vacker begravningen. Mamman så modig, fantastisk och omtänksam. Tänker på sin sons vänner som är på sin första begravning så de får sitta tillsammans vid lunchen. Håller talet hon tänkt hålla vid hans student. Tårarna sprutar och det är knäpptyst i rummet förutom snörvlingar och små, små kvidanden. Vi har just lämnat det lilla kapellet och det var det finaste av avsked. Ändå så smärtsamt och ångestladdat. En ung man finns inte mer. Han är min väns son. Som berättat för terapeuten att det är för svårt att leva men han vill inte heller dö. Han berättar hur det ska gå till, att han riggat och testat. Vården tar emot hans förtroende. Ingen ber honom att de får ringa hans föräldrar. De bevarar hans svåra tankar och ångest som en hemlighet. Istället för att höra ropet på hjälp. Hjälpen att få hjälp med sin depression. Hjälpen att få leva vidare. En enda mening hade kunnat göra skillnad.

- Vi hör dig och vill vi hjälpa dig - vem av mamma eller pappa tycker du vi ska ringa?

Jag övermannas av att tänka att denna stund kunde gällt vårt barn. Som haft det tufft i många år. Som också försökte få slippa. Varje sekund finns kvar i mitt minne. 

Hur jag ända sedan den dagen kollar att han lever. Varje dag.  Genom att se hans aktivitet på Messenger. Om det är länge sedan skriver jag och ser om han läser. Nästa steg är att ringa. I går var telefonen avstängd. Jag försöker bemästra tankarna som vill skena med hjärtat. Jag tar på skorna och tar med mig hundarna, knackar på hans fönster. Inget svar. Jag går runt, ringer på hans dörr. Han ringer upp mig, ber om ursäkt. Telefonen hade laddat ur. 


Långsamt viker oron undan, hjärtat lugnar sig. 


Jag känner ingen som kämpar som han. Men de är så många därute. Nyss vuxna som inte pallar.

Vi åker från minnesstunden innan kaffet serveras jag och min man. Det är för svårt. För nära. För hemskt. Jag vet att min vän förstår. Att ibland trycker sorgen och vanmakten på så det känns som man spricker. 


#suicidezero