Vi åker till Karolinska. Kör bil eftersom landstinget i Västernorrland inte accepterar en specialistvårdsremiss från Norrbotten. Smärtrehab som skulle ompröva den har stängt dörren och ber sonen vända sig till distriktsläkare. Vi tränger ihop hos oss dottern.


Vi träffar doktor G och psykolog M. De är välinsatta i vad som hänt, men kopplades bort när sonen kom över på vuxensidan. Det är det största misstaget vi gjort att vi gick med på att han överfördes till Sunderbyn.


Vi pratar om att verksamhetschefen i Sunderbyn rekommenderar oss att remittera oss själva. Hur knasigt det är. Hur f-n en välgrundad specialistvårdsremiss kan spolas ner i toaletten i nästa landsting utan att man ens orkat träffa patienten.

 

Dr G vet inte så mycket kring egenremiss. Det är nytt sedan 2015.


Jag tänker att det är djupt orättvist att patienter ska behöva strida för korrekt vårdnivå. Att vården sviker patienten. Ansvaret rinner av alla som borde ta sitt ansvar.


Jag mejlar landstingsdirektören i Västernorrland. Mejlet andas den desperation och uppgivenhet vi känner inför att behöva strida för rätt vård. Våra krafter är svårt prövade. Det här kan inte vara rätt.


Vi överväger att gå till tidningen. För principens skull. Absurditeten och tidsdränaget att inte remisser gäller vid flytt.


Jag mejlar också den som är ansvarig för Lex Maria på Sunderby sjukhus. Vi har inte fått veta mer än som stod i den lilla tidningsnotisen. Jag var djupt involverad i att rekonstruera alla vårdmissar under försommaren 2014. Det vore inte mer än rätt att  vi får läsa utlåtandet.

... och tiden går ....