Jag och dottern hälsar på min barndomskompis M, som är psykolog. Vi träffas inte så ofta numera, vi har olika liv som pågår. Min sociala energi är också stundvis låg. Som nu. Men jag känner att jag behöver. Borde? Ja, kanske borde.

Vi pratar om resan till Holland. Om vad den står för. Hopp? Förtvivlan? Desperation? Och olika utfall. Hur det ska tolkas, hur det ska paketeras. Hur svårt livet är. Hur lite sammansatt hjälp vår son får.

Hur ensam han är. På alla sätt. Resurserna finns inte. Orken saknas från de som har resurserna - att se till att nu djävlar.

Jag berättar om hur vi hela tiden är en familj med en som saknas. Resor, firanden, middagar när vår femte medlemmen inte är där. Tårarna kommer. Min T gråter med mig i soffan.

Jag känner ofta hur orättvist det är när jag ser andras intakta familjebilder. Alla är där. Allihopa. Men våra egna bilder sedan flera år saknar vår äldste son. Han är hemma.

Känslan av att lämna i sticket. Fröjdas utan att han kan.

Vi rullar hemåt efter ett par timmars samtal. De pågår ännu i mig.