Udos husse skickade mig ett mejl i våras. Han funderar kring Udos andningsvägar. Hur han låter när han är ute och promenerar. Vi bokar in och träffas. Udo är nio månader. Han är på mopsars vis alert och nyfiken och vänlig. Trots sin andnöd. Jag filmar honom från sidan när han sitter på undersökningsbordet. Notera hur han för varje andetag tar i med bukmuskulaturen redan i vila.


(beklagar att filmen är på sned)




Vi pratas vid om risker med kirurgi. Vilka komplikationer som kan uppstå. Hur flera av dem är direkt livshotande. Men att han inte kan ha det som han har det. Att varenda andetag är en kamp till och med i vila.

Han bokas in för korrigerande kirurgi i näsborrar och gom. Själva operationen går bra och Udo vaknar upp och får gå hem på kvällssidan. Hemma börjar Udo att kräkas och vill inte äta. När husse kommer in med Udo är han mycket sjuk i en kemisk lunginflammation orsakad av neddraget maginnehåll i lungorna. Udo kämpar för att syresätta sig. All kraft går till nästa andetag och nästa. Trots syrgastillförsel har han det mycket svårt.



Det är nu det är tufft. För Udo främst. För husse. För mig. För kirurgen. Hur länge ska Udo få kämpa på?


Vi pratas vid flera gånger och personalen uppdaterar kring Udos mående. Kemisk lunginflammation är en fruktad komplikation vid all kirurgi. Trubbnoser med andnöd löper större risk.


Udo repar på sig. Han får gå hem på antibiotika och vila. Vi träffas vid uppföljande besök och hans andning är helt tyst. Bukmuskulaturen behövs inte längre för att syreförsörja honom.


Trots operationen har Udo ändå problem under sommaren med dålig ork. Hans värmekänslighet är stor på grund av den extremkorta nosen. Mot den finns ingen kirurgi.


Innan inlägget kontaktar jag Udos husse och frågar om han ger mig sin tillåtelse att jag skriver om det som hände. Husse berättar att Udo nu är pigg och mår bra.


Vilka opererar vi? Vilka ska vi låta bli? Udo hade en mörk framtid med de andningsbesvär han hade när jag träffade honom. Utan operation hade man fått avliva honom. Tvivelsutan var det en liten tröst när han kämpade för sitt liv i efterförloppet. Att han redan i ung ålder hade så stora problem med sina andningsvägar att vi hade fått avliva honom annars. Att avvakta hade endast gjort hans kroniska förändringar med slemhinneförtjockningar och undertryck i svalget allt större.


Jag har tvekat att berätta om Udo. För att jag förstår att det väcker en palett av känslor. Samtidigt är detta verkligheten ibland. Ibland händer det som man informerats om kan hända. Då behöver man naturligtvis känna sig tillräckligt informerad och tillräckligt säker på vad det är man ger sig in på. Alla tvivel ska vara undanröjda och alla frågetecken ska vara uträtade. 


Detta gäller förstås all behandling och kirurgi. Men särskild omsorg behöver läggas med fördelar och nackdelar med att avvakta, avstå eller åtgärda när det rör sig om korrigerande kirurgi orsakad av extremavel. Förtroendet för veterinärens kompetens och intentioner är avgörande. Att inte behöva känna sig utpekad för att äga en trubbnos. Eller för att föda upp en. Man är ingen djurplågare.


Som veterinär och initiativtagare till det veterinära uppropet vill jag upprepa intentionerna med det: att vi med bättre avelsverktyg ska välja andningsfriska individer som i sin tur föder fram Udos som kan andas och värmereglera sig alldeles av sig själva.


Jag hoppas i närtid kunna lämna en rapport vad som hittills har hänt i de olika arbetsgrupperna i SKK i uppropets anda.