Sista besöket hos dr B i Piteå. Jag följer med. Vi är djupt oroade över glappet som kommer att bli mellan att sonen får träffa den nya dr i Sundsvall och vi skrivit över honom till Västernorrland - ett moment 22. Vi kan inte behålla honom skriven i Norrbotten för då kan han inte bokas in på den nya vårdcentralen.


- Kan du lova att du skriver ut det han behöver tills han träffat sin nya läkare? frågar jag.


Han bedyrar att det inte kommer att vara några problem. Han sköter förskrivningen till dess att vi har kontakt. Jag säger att det troligen kommer att dröja in i februari. På nytt lovar dr B att han fixar det som behövs.


Vi går därifrån.


- Jamen, det var ju bra, säger jag till sonen. Det ordnar sig ska du se.


Hans läkemedel skrivs ut i små förpackningar utan att itereras, det vill säga man behöver ideligen kontakta dem för att det är slut. Det är jobbigt men ok. Så länge allt fungerar.


Så idag. Två av medicinerna är slut. Båda sorterna ger stora utsättningsbesvär. Förutom smärtökning och ångest över att inte ens veta när man får nya. Vi kontaktar Cederkliniken. Det är tvärnit. Inga mer recept. Det har dr B skrivit i journalen.



Det är en vecka till vi träffar nya läkaren. Jag har redan skrivit på mina Vårdkontakter att vi önskar komma i kontakt. Ingen ringer. När jag ringer på till dem meddelar telefonsvararen att de har mycket att göra och jag kan prova ringa en annan dag/tid.

Jag ringer 11717. Frågar var man ska vända sig. Hon har inget bra svar på det men låter ärligt beklagande på rösten. Jag frågar om möjligheten att skicka egen remiss utanför Landstinget. Det verkar nytt där också. Hon ber att få återkomma. Hon ringer upp och ber mig kontakta Patientnämnden.


Jag har svårt att samla tankarna i det egna arbetet. Jag försöker förstå hur vården kan kollapsa runt vår sjuke pojke utan att det är någons fel eller  en enda person försöker hjälpa oss eller känner ansvar.


Jävla skattefinansierade vård. För vems skull finns den? Verkar inte vara för patienten.