- Tack för insatsen, säger en av djurägarna i helgen. Det känns rätt att ha satsat. Men när det är slut är det slut. Det är vi helt osentimentala med. Felix (fingerat) ska inte lida för att vi inte kan sätta stopp. 

- Det låter bra, replikerar jag. Jag brukar vara rätt osentimental när jag tycker det är slut så det blir tydligt. Inte alltid populärt kanske. 

Vi ler mot varandra. Jag går tillbaka in på vårdavdelningen och en kurerad Felix svansar efter matte.

Men jag funderar lite sen. Är jag lika tydlig idag som förr om åren att djuret behöver avlivas? Eller lindar jag in det mer? Väntar in att det mognar hos ägaren? Och beror det iså fall på att jag är feg eller har hittat en väg som passar fler än den när jag kör bulldozer?

Gudarna ska veta att kommunikation är svårt och retoriken kring vad som blir bäst för djuret som är skadat eller sjukt är på level expert. Ibland kör jag i diket. Tror att djurägaren behöver stöd för att avliva medan de vill ha stöd för att försöka. Jag får backa upp på vägen och börja om, navigera rätt. Det kan ta tid att få tillbaka tilliten.

Märker jag att någon gråter redan när jag kommer in i rummet och hunden är sjuk av en livmoderinflammation som kräver operation så lyssnar jag efter tecknen på att de hellre vill avliva henne. För att hon är gammal. För att hon har för kort kvar. För att det blir dyrt i förhållande till det. Bara när argumentet "jag vill inte utsätta henne för en operation" känner jag att jag behöver lotsa rätt. Att vi inte plågar dem när vi opererar. Men att det är okey ändå. För att man älskar sin hund men nu är det dags att låta dem gå. 

Men andra som gråter är bara överoroliga att jag ska säga avlivning och att hunden är för gammal när de inget annat vill än att göra det. 

Vem är jag att säga att hunden borde få dö? Det är i de allra flesta fall en kort återhämtning för en sådan operation. 

Jag minns att jag försökte mig på en sådan rekommendation en gång. En gammal vorsteh som var sjuk och andfådd av sin inflammerade livmoder. 

- Kanske är avlivning ett alternativ? föreslog jag försiktigt (vill jag minnas). 

Nej, det var det inte. Vi opererade. Hunden tuffade på jorden i några år till. Bodde granne med kliniken så jag blev påmind med jämna mellanrum då matte och hund promenerade förbi. 

Men kommer det in endimensionella, pergamenttorra katter med njursvikt som slutade äta för länge sedan, hjärtsviktshunden som flämtar av sin andra svikt  eller multisjuka, halta hundar med ruttnande tänder, då brukar jag kliva in i bulldozern om det visar sig behövas. För det är min skyldighet. Är det slut är det slut. Jag vill inte skjuta över ansvaret på annan kollega till nästa dag genom att skriva in den. I de flesta fall i Norrland har ägaren redan fattat beslutet själva. Men för de som inte kan/förstår eller vill så är det jag som veterinär som behöver stå på djurets sida. 

Men vet ni, att vi varje gång djuret skadat sig eller blir sjukt (utan att det är avlivningsmässigt) föreslår behandlingsalternativ och inkluderar avlivning, det skulle 99 % ta illa upp om vi gjorde. Om det är det du vill som djurägare (på grund av ekonomi eller andra skäl) är det ditt ansvar som djurägare att säga det. Jag lovar att du blir respekterad hos djurhälsopersonalen som läst djurskyddslagen. Där ju avlivning är en del av alternativen. Men lägg inte ansvaret på oss utan dig själv. För det är ditt djur.