Vaknar i ett manstomt hus där tre tjejer ännu sover. Pappor och söner redo för fotboll. Ett hus där jag kände mig lika välkommen som alltid på sjukhuspermis för ett år sedan. I perspektiv är det mycket jag förmår jämfört med då, då bara promenaden in från bilen behövde stöttas och smärtorna  plågade mig så jag mest låg på deras soffa. 


Jag minns att jag lovade mig själv att glädjas över återfunna förmågor. Snarare än att sörja att jag inte var tillbaka. 


Ofta återkommer man till liknande situationer som gör det möjligt att glädjas åt framsteg.. Att jag inte tar hissen upp vid säkerhetskontrollen på flyget, att jag klarar flera knäböj istället för ingen, att fötterna kan vidröra varandra utan att iskylssmärtan bosätter sig i mitt huvud. Att jag klarar fem kilometer promenad istället för några hundra meter på en timme.


Snarare än att sörja att trappfärden kräver en hand som hjälper till i ledstången för att lyckas komma upp på trappavsatsen, att jag alltjämt har svagare ben än förr, att jag behöver flytta om benen på natten för att alls kunna lägesbedöma dem. Och femkilometerspromenader får jag göra när det inte är för varmt eller jag jobbat en hel dag.


Sonen berörde frustrationen över hur bra han kunnat varai tennis och att det minskar suget att spela alls. Psykiatern, en klok och jordnära man med genuint intresse för medmänniskor och en sällsynt närvaro i samtalet säger då:


- Vi förlorar ständigt förmågor under livet.


Vi begrundar det som sagts i tystnaden som följer. Jag tänker att kanske är det ändå så att det är förmågan att betrakta det man har att förvalta med glädje istället för att sörja det som flytt som avgör hur lyckliga vi är. Att acceptans gör det möjligt att vara närvarande och aktiv spelare i sitt eget liv.


Men lycka behöver speglas mot något. Jag tror att viljelös acceptans minskar ens potential. Att utmana livsvillkoren ger livet mening och innehåll i ett större perspektiv. 


Det är inte rättvist det där livet. Visst tusan önskar jag bort alla de begränsningar jag känner av min myelit. Det finns inte något mervärde i den, inte alls. Men jag kan aktivt välja att försöka göra det jag vill och kan de dagarna kostnaden inte är för hög. Och de dagar det kostar mig för mycket försöka glädjas åt något annat.