Det blir en intressant debatt på smådjursveterinärernas Facebook. Den förs med respekt och utan dumförklaring fast vi tycker olika kring frågan om djurs rätt att leva för djurets skull.


Jag är inte fullt så inkrökt att jag tycker att jag har rätt och andra fel. Jag är nyfiken på andras perspektiv och har mött flera som vill välja livet för sitt djur, ofta på bekostnad av sin egen välfärd, barnens besparingar och andra uppoffringar. Sällan finns pengarna fullt ut för att göra "allt". Och ibland behöver de finnas i överflöd för att rädda, lindra eller bota. För att det ska vara rimligt för katten (eller annat djur) ur mitt perspektiv som yrkeskvinna. För att respektera lagen som säger att djur ska skyddas från onödigt lidande.


Det finns veterinärer med en mera "modern" syn på djurets rätt till liv för sin egen skull. Jag reflekterar över, att det är när ytterligheterna veterinär/djurägare möts runt det sjuka eller skadade djuret som det riskerar att målas i för få färger. Från båda hållen. Vi får svårt att förstå varann och det finns en risk för att djurägaren uppfattar ett maktövertag hos veterinären som tvingar den till ett beslut om avlivning eller behandling mot sin egen övertygelse. Det är de fallen vi läser om på sociala medier. Här behöver man öppna upp och vara professionell. För så ser det inte ut i lagens mening. Djurägaren behöver få öppningen att avliva när utgången är oviss, djuret kroniskt sjukt eller ekonomin sätter stopp. 


I det andra läget med en djurägare som vill göra allt behöver veterinären hitta lösningar för att kunna tillmötesgå den som absolut vill försöka och inte förrän de inte finns eller ägaren inte kan betala för vården är det lämpligt att ensidigt förorda avlivning - och då ska sannolikt Länsstyrelsen in som tredje part för att inte ansvar och skuld enbart läggs på veterinären utan det blir tydligt att det handlar om djurskyddslagen. För det är då veterinärer anses vara mördare.


När jag träffar matten som räddat den fruktansvärt traumatiserade, aggressiva dobermanntiken som stått i hundgård med tjugo andra i tre år och aldrig domesticerats. Som omhändertagits av Länsstyrelsen. Matten har tagit över den för att rädda den men den bara biter. Hon är rädd och skakar som ett asplöv och klarar inte att hantera den. Hon är i sina tidiga 20 och har inga pengar men vill göra allt för sin nya vän. Hitta felet som gör den så arg och få den trygg igen. Kanske är det tänderna den har ont i? De är nednötta av åratals tuggande på galler.


För mig är utgången självklar. Hunden ska inte levande ur rummet. Den är en fara för henne och en fara för omgivningen. Den går inte att hantera bara med munkorg, stöter i korgen och är stark som en björn av skräck.


Jag får beröm av personalen som drar en suck av lättnad att jag avlivade hunden. De var oroliga att behöva hantera den. En stor arbetsmiljörisk.


Samtidigt är jag inte konsekvent när det kommer in andra aggressiva hundar då ägaren själv inte ställer frågan. 50-kiloshunden som behöver dubbla munkorgar och en jacka över huvudet så den inte vet vem som är jag och vem som är matte för den hugger furiöst omkring sig mot mig när jag ska ge lugnande. Jag har hjärtklappning en lång stund efteråt. Men ordet avlivning nämner jag inte. Det sägs alltid att hunden bara är arg hos veterinären och snäll hemma. Jag har ingen möjlighet att syna det och sväljer avlivningsdiskussionen.


Men gäller det kroniskt sjuka utan hopp så är jag rättfram. För det mesta är det en lättnad för ägaren att vi avlivar det. Men inte alltid.


Jag är en veterinär av min tid och hade troligen haft andra perspektiv om jag utbildats i dag. Jag stred för att slippa djurförsöken under utbildningen så jag var nog på barrikaderna för att vara på 80-talet. Flera sådana moment saknas i dag, men kanske framför allt av ekonomiska före etiska skäl.


Jag jämför inte djur och människor i debatten om rätt att leva. Jag har jättesvårt att förstå ett sådant perspektiv. Och är ganska krass i fråga om mina egna djur. När gamla katten som bodde hos mina föräldrar magrade under kort tid så avlivade jag honom utan ett enda blodprov. När min första vorsteh trampade sönder sin handlov som 10-åring och behövde en steloperation med lång konvalescens fick hon somna in. Men jag är medveten om att det inte är lösningar alla hade valt. Många hade velat veta om de kunnat göra mer, få mer tid tillsammans. Och de alternativen ger jag dem. Med möjligheten att få avsluta om man vill.


Kompromisser och lyhördhet hör verkligen till yrket. Men vi kan aldrig kompromissa bort djurskyddet.