För kanske 20 år sedan eller så fick jag ett samtal från en djurägare. Jag jobbade som distriktsveterinär efter några år som smådjursveterinär och kände mig lite ringrostig. Det var min första vecka efter jobbyte.


- Hej, jag har en häst som inte tar sig upp, säger den unge mannen som ringer. Han har några knölar på halsen. Vad kan det vara?


Jag behöver göra en prioritering mellan en ko som ligger i kalvningsförlamning och bor närmare än hästen och beslutar mig för att behandla kossan först eftersom hästen tycks relativt komfortabel trots att den inte kan resa sig. Efter kalkgiva till kon åker jag de 10 milen till hästen.


Han ligger i sin box och är i eländigt skick. De knölar som observerats är halskotorna. På grund av utmärgling är musklerna använda som energireserv för kroppen. Varenda kota syns. Jag har inte sett något liknande varken före eller efteråt i Sverige. Det tyder förstås på långvarig underlåtelse att sköta sin häst enligt djurskyddslagen.


Jag anför att hästen behöver avlivas. Nödslakten är långt borta i Tornedalen och hästens lidande trycker på. Jag bestämmer mig för att använda bultpistol trots att jag saknar utbildning. På den tiden togs det för givet att det var en kompetens som kom med legitimationen. Jag ringer min erfarna kollega C, som ger instruktioner hur man ska göra och tar med mig bulten till stallet. När jag bultat hästen på ett framgångsrikt sätt inser jag att jag saknar en kniv för avblodning. Jag ber den unge mannen att skyndsamt springa efter en.


När det dröjer bestämmer jag mig för att spruta hästen i halsvenen med avlivningsvätska. Jag är orolig att han ska kvickna till. Precis när jag sprutat klart kommer mannen med kniven. Jag skär hästen över halsvenerna och det droppar någon deciliter blod. Hjärtat har redan stannat.


Jag är uppriven av att jag brustit i planering och skriver en tafflig journal. Jag tittar på övriga hästar på gården och de är i skapligt skick. Jag åker därifrån.


I efterhand är det självklart att jag borde anmält ägaren för djurplågeri, men det gör jag inte. Jag var oförberedd på situationen och handlade inte så professionellt.


Någon dag senare ringer ägaren.


- Nu har du ställt till det, säger han.


- Jaså, vad har hänt?


Det visar sig att de dragit den sprutade, döende, utmärglade hästen upp i skogen istället för att köra den till sopstationen (som var praxis på den tiden). Gårdens hundar, en stor hund och två små, promenerade upp och åt av hästen och började kräkas blod (troligen hästens). Eftersom de har obetalda skulder hos den lokala veterinären får de åka till kliniken i Piteå, som behandlar de tre oförsäkrade hundarna och meddelar att ägaren får komma med full betalning för att få tillbaka dem.



Det är alltså därför ägaren ringer. För att det är mitt fel att hundarna ätit barbituatförgiftad häst.


Det är nu jag börjar tvivla. I journalen har jag inte skrivit att hästen måste transporteras till sopstationen. Det är illa förstås. Jag ringer upp den praktikant jag har med mig och frågar henne om hon hört mina råd kring kroppen.


- Du sa 1000 gånger att den inte skulle grävas ner vid gården utan måste till sopen, säger hon.


Jag ringer ägaren och säger att han får betala sina egna skulder, att jag varit tydlig med hur kroppen skulle destrueras och att han struntat i det.


Jag blir anmäld till Ansvarsnämnden. Allteftersom tiden går kommer inlagor med allt mer absurda anklagelser om mitt agerande. Jag ber praktikanten komplettera med sin upplevelse av gårdsbesöket och skickar med hennes berättelse.


Det tar nästan två år innan jag blir friad. Det är en jobbig tid, för jag vet ju med mig att jag inte agerade fläckfritt hela vägen. Inte minst är den bristfälliga dokumentationen som jag skrev med skakiga fingrar ett problem. Tack och lov för att jag hade opartiskt sällskap.


Jag tänker hur den här händelsen hade fått en annan spridning idag. Hur man på Facebook och i bloggar hade kunnat beskriva ägaren som en hyvens hästkarl som ringer veterinären som klantar till det så hans stackars hundar blir förgiftade. Hur ägaren kunnat få luft under vingarna för alla lögner han knåpade ihop för att svartmåla mig när han skickade in sin anmälan. Hur rättshaverister kunnat namnge mig, lägga upp bilder och fler hade kunnat haka på och skapa en lynchmobb utan domare eller möjlighet att göra sig hörd. Lögner som upprepas tills de sått det där tvivlet att - ändå?


Hur enormt ensamt det skulle ha kunnat vara - en annan sorts ensamhet än den jag kände innan nämnden fattat sitt beslut.


Jag lider med min kollega som kölhalats på sidan Djurskyddsinspektörerna - den dolda sanningen, där sanningen är underordnad rättshaverismen och "rättvisa" skipas genom att om och om igen köra samma loop av anklagelser som hurras av gelikar som är mer intresserad av att hata än att ta reda på sanningen.



Gruppen #jagärhär har vunnit mark och skapar demokrati och medmänsklighet genom att oförtrutet gå in och hjälpas åt att skriva inlägg med sans och balans. Vi ser hur maktbalansen förskjuts till hatarnas nackdel. På samma sätt behöver kollegor ställa upp bakom den som hamnat mitt i hatarnas epicentrum, där rättssamhällets regler är satta ur spel och alla fulknep är tillåtna för att svartmåla och smutskasta. Vi behöver värna rätten att anmäla uppfattat myndighetsövergrepp, men processen och granskningen ska ske inom vårt rättsväsende och inte på FB.


Det är min absoluta uppfattning att vi som är i det andra laget måste våga och orka stå upp för våra ideal, inte ge efter för bekvämlighet eller rädsla. Vi är många fler! Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans kan vi påverka. Värna sanningen.

#jagärveterinhär